Fredrika Bremer 1801 - 1865


Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive del.

Fredrikas verk  .  Bibliografi   .  Grekland  .  Herthas dröm  .  Ur Hertha eller "En själs historia", 1856 
Fredrika i Philadelphia
  .  A Peace Alliance

Fredrikas liv

Fredrika Bremer föddes den 17 augusti 1801 i Åbo. Hon var föräldrarnas, Karl Fredrik och Birgitta Charlotta, andra barn. Hon hade redan en syster, Charlotte, och fick ytterligare tre systrar och två bröder. Endast Charlotte överlevde Fredrika, som dog på Årsta slott nyårsafton 1865.

Farfadern Jakob Bremer hade arbetat sig upp och förvärvat stora rikedomar inom olika industriella företag i Åbo. Fredrika nämner i sina självbiografiska anteckningar att farfadern var ¨sin egen lyckas smed¨, en rik man som levde ett mycket enkelt liv och som anonymt hjälpte sina behövande medmänniskor. Hans son Karl Fredrik fick en gedigen uppfostran med studier vid akademien i Göttingen, bildningsresa till Paris och uppehåll i England. 

Hemkommen till Finland övertog Karl Fredrik faderns handelsföretag och ägnade sig dessutom åt åkerbruk. Efter giftermål med Birgitta Charlotta Hollström och sedan fyra barn fötts, bestämde sig familjen att flytta till Sverige 1804, där sedermera ytterligare tre barn föddes. Den politiskt osäkra situationen i Finland gjorde att brukspatron Bremer sålde sina finska egendomar och slog sig ner i Stockholm. Här bodde familjen om vintrarna i lägenhet i området kring Jakobs kyrka. Som sommarbostad inköptes 1805 1600-tals slottet Årsta med tillhörande jordbruksareal.


Olof Södermark, 1843

Fredrika och hennes systrar uppfostrades som små av barnsköterska och senare av guvernanter och informatorer. Som burgna döttrar fick de en utbildning i syfte att i ett framtida äktenskap kunna föra sig väl i societetslivet. De undervisades i språk, sömnad, musik och teckning.

Liksom han själv i sin ungdom fått ge sig ut på en bildningsresa, tog patron Bremer sin familj 1821 på en sådan genom Tyskland, Schweiz, Frankrike och Nederländerna. Man färdades i två fyrspända täckvagnar med egen betjänt. Tyvärr blev det ej någon behaglig resa på grund av faderns koleriska humör. Han hade redan som ung haft besvär med sin mentala hälsa och fått behandling på nervklinik. Fredrika förde dagbok under resan. I Paris, där familjen bodde några vintermånader på rue Richelieu, fick flickorna lektioner i musik, teckning och målning. Fredrika kom med sina teckningar och miniatyrporträtt att föreviga familjemedlemmar, vänner och bekanta. På resorna i Amerika och på Kuba hade hon alltid med sig skissboken. Det blev till slut sju stycken, de flesta ännu i privat ägo.

Att skriva började Fredrika tidigt i tonåren: det blev mest små dikter och prosastycken som framfördes vid någon familjehögtid. I den trånga familjekretsen kände hon sig utsatt, ej så vacker som äldsta systern, ofta i kontrovers med fadern och även med modern. Som de flesta kreativa människor längtade hon efter frihet och ensamhet. Hon fann den ibland, särskilt under vistelserna på Årsta slott, där hon några vintrar kunde isolera sig. Liksom alla ogifta kvinnor var hon och hennes systrar omyndiga. När fadern dog 1830, blev äldste brodern systrarnas förmyndare. Senare samma år gifte sig, som den enda av systrarna, äldsta systern Charlotte med dåvarande assessorn Peter Quiding som efter tidens lag blev hennes förmyndare. Efter det att brodern förslösat arvet efter fadern går Fredrika och hennes yngsta syster Agathe till kungs 1840 för att bli myndigförklarade.

Innan dess hade Fredrika 1828 hunnit debutera anonymt med samlingen Teckningar utur hvardagslifvet, följt av Teckningar utur hvardagslifvet II och III, 1830 och 1831. Dessa hennes första prosaförsök blev genast oerhört populära, lästa och omskrivna. Realistiska, lite romantiska, smått sentimentala berättelser om personer från det dagliga livet, som de flesta kunde identifiera sig med, var vad den dåtida läsande publiken ville ha.

Romanen Famillen H*** ingick i de två senaste Teckningarna. Den och den följande romanen: Presidentens döttrar (1834) utgöra stommen i Fredrika Bremers romankonst. De skildrar döttrar i patriarkala familjer som utsetts för viss ofrihet. Det är fadern som bestämmer i huset och viktigt är att döttrarna blir rikt bortgifta. Endast den fula dottern, oälskad, skonas från giftermål.

Edla i Presidentens döttrar är den intellektuella, konstnärliga dottern som vill leva sitt eget liv liksom Angelika i samma roman och Helena i Famillen H***.

Brevromanen Grannarne (1837) blev en av de mest populära av romanerna med sin blandning av realistisk skildring av den unga nygifta Fransisca och hennes man, läkaren, hennes ¨björn¨. Denna idyll kontrasteras mot en skräckromantisk skildring av ett annat par, Bruno och Hagar. Svärmodern ¨Ma chère Mere¨, den barska och despotiska generalskan Mansfelt, kan läsas som en tidig majorska i Gösta Berlings saga.
Ett tema som går igen i romanerna är förhållandet mellan far och dotter. Fadern är den dominerande personen, auktoriteten, förmyndaren som måste åtlydas. I Hertha eller En själs historia (1856) kallas direktör Falk för ¨husets herre och familjens buse¨.

Budskapet i familjeromanerna är ogift kvinnas rätt till myndighet. Hennes vädjan får sitt positiva svar i lagen av 1858 om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder. I Hertha går Bremer längre i sin feminism. Kvinnorna i Sverige måste få rätt till undervisning och utbildning vid landets universitet, till att bli lärare, läkare och präster. Hertha startar en vardagsskola och en helgdagsskola. Hon kämpar för daghem, småbarnsskolor, vill införa kvinnohistoria som undervisningsämne. Fredrika fick glädjen att uppleva startandet av Kongl Högre Lärarinneseminariet 1861 . Här utbildades under närmare hundra år unga kvinnor till lärarinnor för flickskolorna i landet. Dess första byggnad låg vid Klara kyrka och nära Fredrikas dåvarande bostad vid Hötorget. Hon skänkte möbler, böcker och Södermarks porträtt till seminariet, som hon ofta besökte.

Vistelsen i Amerika 1849-51 hade berikat Fredrika Bremer på många sätt. Hon hade mött kvinnor i den amerikanska kvinnorörelsen och i hemmen som imponerat på henne. Hon tyckte sig finna att den amerikanska kvinnan var den moderna kvinnan, framtidens kvinna. Hon träffade där flera av samtidens berömda författare såsom Emerson, Longfellow, Thoreau, Lydia Maria Child och Catharine Maria Sedgwick. Själv var hon känd genom Mary Howitts översättningar av romanerna såsom The Neighbours (1842). Hon jämfördes i storhet med Charles Dickens.

Förutom romankonstens företrädare var Fredrika en idog brevskriverska och en frimodig reseskildrare i böckerna Hemmen i den nya verlden (1853-54) och Lifvet i gamla verlden (1860-62).

Fredrika Bremers Brev, samlade och utgivna av Klara Johanson och Ellen Kleman i fyra band (1915 - 1920) och Brev, tidigare ej samlade och tryckta brev, utgivna av Carina Burman 1996) är en oumbärlig källa till förståelse av författarinnan själv, hennes tid och hennes samtida adressater från första hälften av 1800-talet. I Sverige brevväxlade Fredrika med bl.a. Geijer, Tegnér, Brinkman, Malla Silfverstolpe, i Danmark med bl.a. H.C. Andersen och Änkedrottning Amalia. De flesta breven gick till Per Böklin, rektorn och kyrkoherden som hon träffat 1831 i Kristianstad hos systern och svågern, vars frieri hon avböjde men som blev hennes mentor, lärare och diskussionskamrat i livsåskådningsfrågor. Till honom skickade hon gärna sina manuskript för att få hans kritik. Deras korrespondens varade för Fredrika livet ut.

Fredrika Bremer ligger begraven i familjegraven på Österhaninge kyrkogård.

Sigrid Fridmans staty av Fredrika står i Humlegården där den invigdes 1927.

Ingrid Claréus

(Parnass Nr 3 / 2000)

Rekommenderad läsning
S. L-D Adlersparre och Sigrid Leijonhufvud, Fredrika Bremer, Stockholm 1896
Carina Burman, Bremer. En biografi, Stockholm 2001
Ulrika Kärnborg, Fredrika Bremer, Stockholm 2001

Bild Wikimedia Commons.

Fredrikas verk

Teckningar utur vardagslivet I, II, III,1828-31

Familjen H***, 1830-31

Presidentens döttrar, 1834

Nina, 1835

Grannarne, 1837

Hemmet eller familjesorger och fröjder, 1839

Strid och frid, 1840

Trälinnan, 1840

Morgonväckter, 1842

En dagbok, 1843

I Dalarna, 1845

Ett par blad från Rhenstranden, 1846

Syskonlif, 1848

Midsommarresan, en vallfart, 1848

Lif i Norden, 1848

England om hösten 1851, utgiven av Klara Johanson, 1922

Hemmen i den nya verlden, 1853-55

Hertha, eller en själs historia, 1856

Fader och dotter, 1857

Lifvet i gamla verlden, 1860-62

Brev

• Fredrika Bremers brev I-IV, utgivna av Klara Johanson och Ellen Kleman. Stockholm, 1915-1920

• Fredrika Bremer: Brev. Ny följd. I 1821-1852 och II 1853-1865.

• Fredrika Bremer brev 1-10 30 tal och 40 tal brev 11-20 50 tal och 60 tal. SR P1 två CD •

Tidigare ej samlade och tryckta brev utgivna av Carina Burman, 1996

Böcker, i engelsk översättning

The Homes of the New world, 1853

Life in the Old World, 1860

The Neighbours, 1842

New Scetches of Every-Day Life, 1843

Strife and Peace, 1843

 A Diary, 1844

Life in Dalecarlia, 1845

Hertha, 1856

Father and Daughter, 1859

The Colonel´s Family, 1995

Tidningsartiklar

• Invitation to a Peace Alliance, The Times 1854

• Förslag till ett fredsförbund, Aftonbladet 1854

Senare utgåvor

• Familjen H*** pocketutgåva, Anamma Förlag 1999

• Familjen H*** utgiven av Svenska vitterhetssamfundet 2000, inledning och kommentarer av Åsa Arping

• Grannarne pocketutgåva, Natur och Kultur 1999

• Grannarne utgiven av Svenska vitterhetssamfundet 2000, inledning och kommentarer av Carina och Lars Burman

• Hemmen i den nya världen I och II, redigerad av Stellan Ahlström. Tidens svenska klassiker, Stockholm 1961.

• Hemmen i den nya världen illustrerad med Fredrika Bremers teckningar, K/B Sterno-Coordinato, Georgina och Olof Sandholm, 1981–83

• Hertha, eller en själs historia med inledning av Karin Westman Berg, 1971 Hertha, eller en själs historia Minerva, 1986

• Hertha, eller en själs historia nätutgåva 1998 www.lysator.liu.se/runeberg/hertha

• Livet i gamla världen, Natur och Kultur, urval av Gustaf Fredén 1961 och 1985,

• Livet i gamla världen: Palestina, 1995. Under redaktion av Carina och Lars Burman och med inledning av Knut Ahnlund. Svenska akademien.

• Cartas desde Cuba, Havanna 2001 Översättning till spanska av Hemmen i den Nya Verlden, band 3 av Matilde Goulard de Westberg med ett företal av Eivor Halkjaer.

• En dagbok, 2009. Utgiven med inledning och kommentar av Maria Wahlström. Svenska vitterhetssamfundet.

Sällskapets skriftserie

Nr 1 Gunnar Sundell, Med Fredrika Bremer i Amerika. 1993

Nr 2 Agneta Pleijel, Övningar med Fredrika Bremer. 1993

Nr 3 Gunnel Furuland, Från Kungsängsliljan till Fyrväplingen. Fredrika Bremer i litterära kalendrar och barnaskrifter. 2000

Nr 4 Fredrika Bremer – föregångare och förebild. Gidlunds förlag 2005

Nr 5 Ingrid Claréus, Fredrika Bremer och männen kring henne. 2008

Nr 6 Gunnel Stenqvist och Gunnel Furuland, Årsta slott - en kulturskatt i Haninge. 2012

 

 Bibliografi

ADLERSPARRE, S. L-D och LEIJONHUFVUD, Sigrid, Fredrika Bremer. Biografisk studie I-II. Stockholm 1896

ARPING, Åsa och Birgitta Ahlmo-Nilsson red. Mig törstar! Studier i Fredrika Bremers spår. Hedemora, 2001

AXBERGER, Gunnar, Jaget och skuggorna. Fredrika Bremer-studier. Malmö, 1951

BURMAN, Carina, Mamsellen och förläggarna. Fredrika Bremers förlagskontakter 1828-1865. Uppsala 1995

-"-  Bremer. En biografi Stockholm 2001

BREMER, Fredrika, Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter jemte en teckning af hennes lefnad och personlighet, utgifne af Charlotte Bremer (gift Quiding). Örebro, 1868

CEDERBLAD, C., Fredrika Bremer. Stockholm 1945 DIAZ, René Vazquez, Fredrika i Paradis, roman. Övers. Elisabeth Helms. Stockholm 1998 EK, Sverker, Fredrika Bremer. Stockholm 1912

EKBOM, Inger, Den kvinnliga fredstanken. Stockholm 1991

EHNMARK, Elof, Fredrika Bremer. Stockholm 1955

FREDÉN, Gustaf, Arvet från Fredrika Bremer. Lund 1951

FURULAND, Gunnel, Från Kungsängsliljan till Fyrväplingen,Årstasällskapets skriftserie nr 3. Stockholm 2000

FÄRNSTRÖM, Emil, Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer. Stockholm 1964

–”– Två drömmares vänskap. Fredrika Bremer och Henri-Frédéric Amiel. Stockholm 1965

–”– Fredrika Bremer i Schweiz. Stockholm 1968

–”– I Vänskapens spegel. Några vänporträtt. Frans Michael Franzén och Fredrika Bremer. Sthlm 1971

HOLM, Birgitta, Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse. Romanens mödrar I, Sthlm 1981

 –”– red. Fredrika Bremer ute och hemma. Uppsala 1987

HOWITT, Margaret, Ett år hos Fredrika Bremer. Övers. Thora Hammarsköld. Stockholm 1867

JOHANSON, Klara, Det unga Amerika: Skildringar av Fredrika Bremer, sammanställda och kommenterade. Stockholm 1927

JUNKER, Eva-Gun, Per Johan Böklin till Fredrika Bremer 1832-1865. Fredrika Bremer till Per Johan Böklin våren 1834. Ett brevurval. Malmö, 1965

JÄRBE, Bengt, Med Fredrika Bremer och flyttkärra i 1800-talets Stockholm. Stockholm 1971

KLEMAN, Ellen, Fredrika Bremer. (Svenska kvinnor III) Uppsala 1925

KLEMAN/LEIJONHUFVUD, Fredrika Bremer i bild. Stockholm 1913

KÄRNBORG, Ulrika, Fredrika Bremer. Stockholm 2001

LAGERLÖF, Selma, ¨Mamsell Fredrika¨ I Osynliga länkar. Stockholm 1921

LINNÉR, Sture, Fredrika Bremer i Grekland. Stockholm 1965

LOFSVOLD, Laurel Ann, Fredrika Bremer and the writing of America. Lund 1999

MANNS, Ulla, Den sanna frigörelsen. Eslöv 1997

MORTENSEN, Johan, Fredrika Bremer. Stockholm 1902

NORDSTRÖM-BONNIER, Tora, Resa kring en resa. I Fredrika Bremers fotspår. Stockholm 1950

NYBLOM, Carl Rupert, ¨Minne av Fredrika Bremer¨. Svenska Akademiens handlingar 16. Stockholm 1902

OTERDAHL, Jeanna, Levande låga – Ur Fredrika Bremers brev och skrifter. Stockholm 1951

PLEIJEL, Agneta, Övningar med Fredrika Bremer, Årstasällskapets skriftserie nr 2. Stockholm 1993

QVIST, Gunnar, Fredrika Bremer och kvinnans emancipation. Opinionshistoriska studier. Göteborg, 1969

ROOTH, Signe A., Seeress of the North. Fredrika Bremer and America: Her Literary Contacts and Social Impressions. Chicago 1953

STENDAHL, Brita K., The Education of a Self-made Woman. Fredrika Bremer 1801-1864 Lewiston, New York 1994

SUNDELL, Gunnar, Med Fredrika Bremer i Amerika. Årstasällskapets skriftserie nr 1. Stockholm 1993

TÖRNQVIST, Ulla, Min älskade Fredrika, Söta Tegnér, om brevväxlingen mellan Esaias Tegnér och Fredrika Bremer. Lund 1986

WENDELIUS, Lars, Fredrika Bremers Amerikabild. Stockholm 1985

WIESELGREN, Greta, Fredrika Bremer och verkligheten. Romanen Herthas tillblivelse. Stockholm 1978

WÄGNER, Elin, Fredrika Bremer. Svenska Akademiens minnesteckningar. Stockholm 1949

 Bild LennieZ

Grekland

Athén, den 5 augusti 1859

Omöjligt att beskriva härligheten av solnedgången om aftonen då jag lämnade Konstantinopel! Omöjligt att måla prakten av det skådespel, över vilket solen utgöt floder av gyllne ljus. Det gyllne hornets stränder, Bosporens kullar, Istambuls moskéer och minareter, Aja Sophia, uppstigande ur de gröna parkerna på Seraljens udde, framför allt Scutari, Turkstaden, den forna Chrysopolis eller den gyllne staden, som återgav solens bild ur hundra tusen fönster. Allt lyste, allt lågade i outsäglig färgprakt under det den europeiska (Loyds) ångare avlägsnade sig från den österländska kejsarstaden och brusade över Marmorasjön. (-- --)
Följande dagen solig morgonfart genom Dardanellerna, sedan över Egeiska havet. Vinden är stark och vågorna skumma, fulla av ljus och kraft. Bakom oss försvinna i fjärran öarna Samothrake, Lemnos m.fl. På höger hand framskymtar vid horisonten berget Athos, grekernas heliga, av munkar befolkade berg på Makedoniens kust. Om morgonen ligger vi vid Hellas strand i den ypperliga attiska hamnen Pireus. (--- ---)
Vi kommer in i staden på en usel gata med ännu uslare bostäder vid Akropolis fot, synbart lämningar av den turkisk-grekiska staden; men snart lämnar vi dem och inträda på vackra gator med hus i modern europeisk stil. I ett av dem, Hotel d'Angleterre, får jag min bostad och all komfort som jag kan önska. Lykabettos spetsformade, besynnerliga klippa, med ett litet kapell på toppen, reser sig nära där invid. (--- ---)
Den 12:te, efter intagen måltid hos Rangabes, där en hel flock små Aristider och Themistokler glädjer sinnet med friska förhoppningar för Greklands framtid, begav jag mig med den älskvärda familjefadern och med exministern Christopolos till Theseus-templet, beläget ett stycke nedanför Akropolis, och det bäst bibehållna av alla Athens tempel. Dess praktfulla pelarrader, i vilka inte en enda pelare felas, ehuru några av dem fått sina trummor rubbade genom jordstötar, omsluta nu ett museum av senast i trakten funna märkliga antikviteter. Det märkvärdigaste och senaste fyndet är från Eleusis, en stor basrelief i vit marmor, föreställande Ceres och Persepina, som välsigna eller helga Triptolem. Figurerna är stela, men har adel och skönhet; den unga gossens kropp, stående mellan de två draperade, höga kvinnogestalterna, berömmes som ett mästerstycke. (-- ---)
Theseus-templet med dess sköna pelarrader nedanför den gamla gudaborgen träder också fram, och invid det en rad med kullar, som alla bära odödliga minnen. Här Ares klippa (Aeropagen), där Pnyxen med talaretribunen, där Museion, nu prytt av ett prydligt observatorium. Överallt, i närheten av dessa kullar, finner man murar, gravar och mångahanda minnesmärken av det antika Athen, för att ej nämna de lämningar av den gamla klassiska staden, Ptolomei och Hadrians gymnasier m.fl. stora byggnader som omfattas av den unga tillväxande staden. (-- ---)

Nauplion, den 2 sept.
Uppe med solen i går, for vi i dess morgonglans ned till Pireus. Jag hade inte ännu sett Hellas himmel så genomskinligt skär och skön! Det var olympiskt väder.
I Pireus gick vi ombord på den lilla ångbåten Othon, äldst men inte bäst av sitt släkte på dessa vatten. (--- ---)
Vädret var härligt och dagens resa på Egeiska havet, mellan dess ryktbara öar, blev en av de skönaste. Vi for omkring Egina, Solons födelseö - över vars jord hans aska ströddes, - där en vacker lämning av dess forna Jupiter-tempel, Pan-hellenion, ännu kröner en av dess högsta höjder: Poros (det gamla Kalauria), ryktbar för sitt forna Poseidons tempel ... Hydra, på vars pyramidala, hiskligt nakna klippor skaror och flockar av vita marmorhus ligger skinande...
Det var alldeles mörkt innan vi kom fram till Nauplion.
Nauplion ligger i trekant på en udde vid foten av den 1000 fot höga klippan Palamedes med fästningen av samma namn. Detta namn tillhör en av det gamla Hellas halvt mytiska, halvt historiska heroer. Palamedes är - enligt Homeros - en av hjältarna i Trojanska kriget och nämnes sedan bland Greklands fredliga fostrare, såsom den vilken fastställde i landet mått, mål och vikt samt införde mången nyttig kunskap. Med rätta bäres då högt hans minne av Palamedes klippa.
På eftermiddagen begav vi oss i vagn till Argos och for i två timmar över slätten innan vi kom fram till staden.
Argos stad vid foten av berget och fästningen Larissa, är en vitt utsträckt, men usel stad, bestående för det mesta av jord- och lerkojor, ur vilka en talrik och närgången barnskara svämade ut. Ändå såg vi snyggt klädda kvinnor sitta här och där utanför husen, spinnande ull på slända.
På eftermiddagen klättrade vi upp till Palamedes på 800 trappsteg, uthuggna i klippan., bekväma, men branta. Utsikten, hela vägen, praktfull.

Tripolis, den 5 sept.
Jag är i Arkadien! Framför mig sträcker sig en härligt grönskande dal; jag är i ett arkadiskt gästvänligt hem. --- På eftermiddagen får vi äntligen litet aning om Arkadiens närhet. Då och då hör vi en herdepipa bland bergen, här och där ser vi gröna fläckar, samt hjordar av getter och får, som läskar sig vid en källa.
Bild Ziegler


Sparta, den 8 sept.
Intet, under denna min treåriga resa har förekommit mig så oväntat och så otroligt, som att jag nu befinner mig i Sparta, i Eurotas dal, Lykurgi och Leonidas fädernesland, i Sparta, Lakoniens huvudstad och huvudstaden för min beundran och förtjusning under min barndoms dagar samt första bekantskap med Greklands historia!
Så är det dock verkligen: jag är i Sparta, men i det nya Sparta, som uppstått på det gamlas grund. Tanken att resa hit vaknade hos oss i Arkadien, i Tripolis.
Man hade givit mig en liten vitgrå häst med rödlätt nos och likadana hovar, vilken jag snart fann vara ett allrakäraste kreatur, säkrare och bättre, än någon av mina goda palestinska hästar. Min ledsven var en 60-årig spartan vid namn Konstantis, som hade fina drag, ljust, lockigt hår, och skuttade över bäckar och stenar, samt gick med fötterna utåt som en dansmästare, en verklig spartansk f.d. dandy.
Landskapet Arkadien ligger i mitten av den Peloponnesiska halvön och utgör dess Schweiz. Det är ett land av höga berg och djupa, vilda klyftor och dälder, ett land av stora skönheter, men oftare av en förfärande, än av en täck och tjusande art. Styxen är ett arkadiskt bergsvatten, vars förfärligt dystra omgivningar gett upphov till den grekiska diktens sagor om underjordens mörka nejder och om den Styx, över vilken dödsmannen Charon förde skuggornas skaror. Vid Styxen var, som man vet, en av forn-grekernas mest fruktansvärda eder.

Nauplion, den 9 sept.
Det är i Nauplion, som jag, vilande en stund på vingarna innan jag lyfter dem till vidare flykt, fortsätter min dagbok för att samla mina minnen från Sparta. --- ---
Spartas dal - huru härlig den lyste, denna morgon, badad av solljuset! Mindre pittoresk än Attikas dal med dess djärvt uppstigande klippaltaren och tempel, är den oändligt mycket större och fruktbarare. Den kunde bli ett paradis av fruktbarhet och skönhet om armar och penningar fanns i förhållande till naturens rikedom. --- ---
Vi hade denna morgon sett några av Spartas äldsta minnesmärken, vi skulle på eftermiddagen se något av dess närvarande folkliv, och därför steg vi strax efter middagen till häst och red till den stora årsmarknaden vid Taygetus fot.
Efter en timmas sakta ritt var vi framme i Mistra. Fältet och olivlundarna däromkring vimlade av kreatur, hästar, mulåsnor, åsnor, kor, kalvar m.m. som drivits till marknaden. -- .Och inte ringa syntes mig mängden, mångfalden och även rikedomen av varorna. Man såg guld-, silver- och sidentyger, dyrbart broderade dräkter av landets tillverkning, en mängd galanterivaror, alla slags finare och grövre klädesplagg av landets snitt, rika förråder av matvaror, frukter m.m.m.m.. (--- ---)
Vi hade under förmiddagen besökt stället där, enligt traditionen, Spartas unga döttrar övade sig i brottning och manliga idrotter inför männens blickar.
Anmärkningsvärt synes det mig att just i den stat, där kvinnans uppfostran var så manlig och fri, förhållandet mellan könen förblev så rent, sederna så blygsamma, kvinnan så ärad och - så ära värd. Den för sin dygd och sin trohet vittberömda Penelope var en spartansk konungadotter. Hennes gamle fader - så berättar traditionen - hade lovat sin dotters hand åt den av Hellas män, som övervann de andra i de övliga kämpalekarna. Ulysses vann priset och skulle hemföra den sköna Penelope såsom sin maka. (--- ---)
I öppen fyrsittsig vagn och på en god körväg åkte vi den 10:de september, tidigt om morgonen till Tyrinth och Mykene. Folkfursten Agamemnons herresäte Mykene ligger vid övre ändan av Argolis slått, ungefär mitt emellan Tyrinth och Argos, på ett högland av låga kullar vid foten av den amfiteater av höga berg, som skiljer Argolis från Arkadien.
Vi steg av våra hästar - dem vi tagit i Tyrinth - och skattade vår gärd av beundran först till den s.k. Artreidernas skattkammare vars tretusenåriga kupol över rotundan invid gravkammaren ännu står så fullkomlig i fasthet och harmoniska proportioner, som om den vore byggd för ett år sedan, ehuru stenarna vilar på varandra utan tillhjälp av murbruk eller andra mekaniska förbindningsmedel.
Högre upp, närmare klippfästningen, visar man porten till Agamemnons borg , och i pelaren samt de tvenne kolossala lejonen, huggna i stenen över porten, det äldsta minnesmärket av grekisk bildbyggarekonst. (--- ---)
Vi besökte ännu några ryktbara ställen med svarta murar och föga ljusare minnen, vilka inte särdeles intresserade mig. Mina blickar sökte däremot med förkärlek upp en grönskande kulle, nordost från Mykene, där man nyligen upptäckt grundläggningen och trappstegen till det forna stora Hera-templet, eller den moderliga Junos tempel, ryktbart för sin prakt och den vördnad, som ägnades det såväl av Argiverna, som av Greklands övriga folkstammar. (--- ---)
Man kan välja emellan två vägar från Athen till Delfi, den ena till lands (två och en halv dagsresa) genom Boetien och Livadien, den andra sjöledes på Korinthiska viken till Itea, varifrån man endast har tre timmars väg till Delfi. Jag valde den senare. -- huru skall jag kunna beskriva intrycken av denna sköna morgon, då jag på min röda, vita häst red in i den djupa, milsvida olivskogen och sedan uppför bergen till Delfi?!
För första gången såg jag olivskogen i dess ideala fullkomlighet, inte blott enstaka, sköna träd eller glesa lundar som i Palestina, inte i putsade planteringar och med klippta kronor som i Athen, utan olivskogen sådan som Gud skapat den , i ursprunglig skönhet, sådan den stod då Greklands jord var full av Gudastoder och heliga lundar, sådan den stod här i de dagar, då Strabo berömde skogen mellan Krissa och Salona såsom den skönaste i Grekland. (--- ---)
Vi kommer nu till det Pythiska Apollo-templet, Delfis allra heligaste. Det var av vit marmor med ornamenter av guld, inte ett av de största, men helt visst av de skönaste tempel i Grekland. Gavlarna pryddes med statyer av Artemis, Leto, Apollo, Muserna, den nedgående Helios, Dionysus och Thyaderna, samt med basreliefer, föreställande de grekiska Heroernas strider med Titanerna eller odjuren: Lerneiska Hydran, Chimära, Python o.s.v. Vapensköldar och offergåvor var upphängda vid poster utanför templet. Till templet uppsteg man på marmortrappsteg, höga nog att även vara bekväma såsom sittplatser. (--- ---)
Nära vid offerhärden låg Omfalos eller navelstenen, en vit sten, till formen liknande en trubbig kägla, smyckad med heliga bindlar. Över denna sten - jordens representant - höll Orestes sina händer, då de renades från modermordet genom begjutande av (små grisars) blod, vilket renande blod skulle uppdrickas av jorden. Ur-profetissan vid Delfi, den gamla, heliga Gaia, skulle försonas. Vid Omfalos-stenen stod två gyllne örnar, som sades ha givit Zeus till känna stället för jordens medelpunkt.
Det Delfiska templets Adyton eller innersta helgedom, omtalas som ett i jorden nedgående rum, över vilket ett tak välvde sig med en öppning ovantill för att insläppa ljuset. Detta rum låg i templets innersta hörn och omslöt en håla, varutur, sedan urminnes tider, en kall, dövande dunst uppsteg, vilken man tillskrev profetisk verkan.
Över denna hålas inte mycket stora öppning stod Pythias trefot, och urprofetissans, Gaias, ande kunde, genom kopparormarnas ihåliga kroppar och öppnade gap, nå Apollos prästinna.
Pythia var i äldsta tider en ung, i senare tider en gammal kvinna, som valdes ur vissa gamla släkter vid Delfi. I en enkel, osmyckad dräkt besteg hon trefoten, där hon om några ögonblick försattes i ett extatiskt tillstånd under vilket hon, stundom i ett slags raseri, stundom med sansat men stegrat liv, yttrade ord och meningar, som tyddes för mängden och sedan uppskrevs av Apollos präster. Dessa profetiska ord yttrades i de första tiderna på vers, senare på prosa.

Den 20:de Maj 1861
Emellertid gör jag avskedsbesök till människor och orter; till greker och utlänningar, som här har förskönat mitt liv, till orter, från vilka Greklands genius och de stora döde har talat till mig kraftigare, djupare ord än nu levande Hellener.
Under en skön afton steg jag för sista gången upp till Akropolis. Mer än en gång, när jag från Parthenonstemplet sakta vandrat över borggården, och genom propyleernas pelare-port blickat ut över Athens minnesrika kullar och kustland och över det örika havet, belyst av aftonsolens strålar, har jag tänkt mig hur det varit en Solon eller en Perikles till mods när de ur denna marmorborg full av Athenska snillets och heroismens monumenter, denna underbara höga stad, som de grundat, skådade ut över den sköna jord, som de behärskade genom snillets och den moraliska kraftens, lika mycket som genom vapnens makt.



Från Lifvet i Gamla Verlden. Dagboks-anteckningar under resor i Söder- och Österland. 1862
"Min bästa mamma! Ack! vad det är gott att med en känsla av fullt förtroende kunna vila vid den, som man har att tacka för livet. Jag säger: tacka; ty nu synes mig livet gott. Förr var det ej så. Min ungdom har ej varit lycklig; den har tvärtom varit en tid av bitterhet, vars dagar till större delen (det är enkel sanning) gått bort under en beständig önskan att få dö. ----
I detta ögonblick är min levnadsplan denna: att av mitt timmeliga goda bestå så litet som möjligt på mig själv, för att så mycket som möjligt kunna njuta min levnadsglädje, att genom alla för mig tillgängliga och tjänliga medel utbilda mig till att med heder fylla en författares kall. ----
Ja, bästa mamma! vad jag oftast känner. vad jag oftast har behov att säga åt mina älskade hemma är: jag är lycklig. Aldrig har väl någon njutit sitt liv fullare än jag i denna period av min levnad. Den klarnande tanken inom mig, som lovar mig själens harmoni för framtiden, bidrar mycket därtill, och sedan - mitt lilla ensamma rum. Ack, mamma lilla! om jag skulle nästa vinter bli hemma, tror mamma att jag kunde få mig någon liten vindskammare i Bruhnska huset? Det är för mig viktigare, än någon kan tro, att ha ett litet stilla bo och kunna vara alldeles ensam. I våningen hemma låter det sig ej göra; men på vinden vore det så skönt, om bara det är möjligt."
Ur brev till Charlotte Bremer f. Hollström (66 KJ)
Christianstad 25/10 1831.

"Jag roar mig nu att låta plantera träd och anlägga en liten engelsk park eller promenad, på södra sidan nedanför byggningen, vilken är mycket kal. Denna park ville jag ge ett namn efter dig (ty här är en annan park, som sen lång tid kallas "parken") men vet ej ännu hur jag skulle vända det, "Via Tegneriana" eller blott Tegneriana. Går det an? Min söta Tegnér! Ditt namn får ge relief åt promenaden; ty den lovar visst icke ännu att på något sätt bli värdig ditt namn. Jag planterar - så som jag gör allting - på måfå, utan bestämd regel och uträkning, blott efter tycke, efter denna aning, som du talar om, så sant och vackert, och som väl ofta leder till det rätta och sköna, men som ibland icke hindrar betydliga fel och förirringar.
Go'a trädgårdsmästaren (så tituleras denna notabilitet, sen tretton år vid gården, emedan han själv alltid titulerar folk "Goa") följer mig troget i min oefterrättlighet, och sätter blint ned träd där jag sätter ut käppar. Vi har verkligen överträffat oss i en rotunda av popplar och syrener, vars mest framstående egenskap är att icke vara rund; icke heller är den fyrkantig, icke heller har den någon bestämd form, som jag kan se. Det är en rotunda Quasi modo (den liknar däri intrigerna i mina romaner).
Emedlertid rördes våra hjärtan, "Goa" trädgårdsmästarns och mitt, då vi i går under det arbetshjonen grävde, betraktade vad som kunde med tiden bliva av denna vår poetiska anläggning, och han suckade med beveklig röst: "Goa herrskapet må väl aldrig tänka på att göra sig av med denna gård; nu då herrskapet byggt upp en så Gudommelig Lagård!" Jag försäkrade honom att vi visst icke tänkte sälja den, utan däremot allt stadigare slå oss ned här och förkovra och försköna vad vi kunna. Och så är det. Ty Årsta är ett trevligt och bastant ställe, och en god gård för inkomstens skull. Jag kan icke så bestämt säga dig - ty jag håller mig så fri jag kan från allt vad affär heter, - hur högt den årliga behållningen räknas, men jag menar att det är femton eller sexton tusen rdr B:o. Vad jag vet säkert är att gården, då det var fråga om att sälja den, värderades till 200,000 rdr B:o. Men jag tror ej att vi nu mera sålde den för något pris. (Hesslingby däremot ett Säteri vi rå om och som stöter till Årsta sälja vi gärna för 100,000 rdr Rgs). Vi känna oss lyckliga på Årsta även för det trevliga och glada lugn, som råder där, i förhållandet till folket. Min Mors verkliga talang att välja och bemöta de personer hon använder, och en förträfflig Inspektors jämna styrelse, vålla detta. Sen hon övertog gårdarna (det är nu omkring tretton år sedan) råder en god anda och stilla förkovran överallt. De tre Rättarna vid gårdarna är alla kvar sen denna tid; man glömmer att det finns flyttningstider; och så är det överhuvud med allt folket. Detta gör något så lugnt och vänligt i atmosfären."

Ur brev till Esaias Tegnér (414 KJ) Årsta 17 april 1842

O dessa barn, dessa små barn i diktens rike, Era barn vad de äro fötjusande,vad de förtjäna rum i diktens himmelrike! Jag är i sanning oförlåtlig, som icke förr framburit till Er min tacksägelse för gåvan av edra nye Börn-Eventyr.

Men om ni visste hur ofta jag tackat Er i mitt hjärta! Då skulle ni också  veta huru ofta jag läst högt dessa Era berättelser för unga och gamla, för lärda och olärda, och sett hur unga och gamla, lärda och olärda lyssna till dem med samma förnöjelse och nästan samma intresse, och ömsom leende ömsom med rörda hjärtan hembära Er sitt lov. Det är bland dessa berättelser isynnerhet en, som jag alldrig tröttnar vid att läsa högt, det är: îden Grimme Ællingî.

Den är alldeles förtjusande och förträfflig! Jag har väl läst den mer än ett dussin gånger högt, för olika personer, men alltid erfar jag samma nöje, och det är ett par ställen vid vilka jag alltid känner det svårt att hålla rösten stadig.

Det ena är då Ællingen för första gången får se Svanorna och drages av onämnbar aning och utstöter ett rop i vilket dess väsen ger sig tillkänna. Detta påminner om Correggios îanch io son pictore,î men har en friskhet en egenhet som liknar, - ingenting annat. En glädjerysning, en innerligt ljuv rörelse genomfar mig var gång jag läser detta. Så även vid sista uppträdet då Ællingen upptages i härligheten och känner fullt igen sig själv i samma stund den flyger döden till mötes. Och vilket lif, vilka levande uttryck i hela denna skildring, djup i sin mening och i sitt utförande ömsom satyrisk (men på så roligt sätt!) ömsom ljuv och intagande, som blommorna, som solstrålarna, som vårens fläktar.


O! dikta, Andersen, dikta sådana barn-historier; i diktens himmelrike äro de hemma och oss gamla mänskor göra de till glada och goda barn! Ingen kan skriva såsom ni i denna genre, och lekande lägga ett stort i det lilla, en oändlig
betydelse i det inskränkta och vardagliga! Snart skall jag åter läsa högt îden grimme Ællingî, näml. för Baron Berzelius och hans fru, där jag för denna läsnings lovat äta middag en av dessa dagar.

Det var nu så längesedan jag hörde ifrån er. Skrif mig snart hur det är med Er och vad Ni, lärda och litterata herrar i Köpenhamn företaga. Här äro vi uteslutande sysselsatta med vår Konungs tillstånd, och förutse hans nära död och undra hur det därefter skall bli. Vi hoppas det bästa av Kronprinsens redliga karaktär och goda vilja.

Lev väl, lev lycklig bästa Andersen, och glöm icke berätta något om îLivet och Lyckkenî åt Er sanna tacksamma vän

Fredrika Bremer
Stockh. d.9 Febr. -44 (529 JK)

"Jag gick genom trädplanterade gator ut ur staden och kom på en stor landsväg; tät, mörk skog fanns på båda sidor.
Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjärta sjöng. Vad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; vad jag ansett mig vara mer än någon annan utestängd från - en levande bekantskap md livets mångfaldiga gestalter, det hade nu kommit mig till del, blivit mitt i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri - fri såsom få är det - i den fria, stora, nya världen, fri att se och lära känna allt vad jag ville? Var jag icke lätt och ledig, som en fågel? Min själ hade vingar och hela världen var min!"
Macon, Vineville, 7/5 1850
HNV Del I, B

"Bananer, negrer och negersånger är det mest vederkvickande för sinnena, som jag funnit i Förenta Staterna. Och till var och en i Gamla eller Nya England, som plågas av spleen eller dyspepsia eller överansträngning av huvud eller nerver vill jag som grundkur anbefalla: res till södern, ät bananer, se på negrer och hör på negersånger! Det skall hjälpa."
Charlestone, 10/6 1850 HNV Del I, B

" Jag håller nu på att måla - efter en oljemålning- porträttet av en indiansk hövding vid namn Oseconehola*), som, i spetsen för seminolernas stam, i fem års tid tappert kämpat mot amerikanerna i Florida, då dessa sökte förjaga indianerna därifrån för att förflytta dem västerut till Arkansas.
I fem års tid varade striden mellan Florida-indianerna och Förenta Staternas armé; mycket blod flöt å ömse sidor, och ännu var indianerna i besittning av landet och skulle kanske ännu vara det, om icke Oseconehola blivit tillfångatagen genom fredsbrott och förräderi, då han, under den vita fanans skydd, kom för att parlamentera med den spanske generalen Hernandez."
Charlestone 13/4 1850 HNV I B
*) se Konstnären Fredrika Bremer / konst

"Svag känner jag mig stark, och bunden vid jorden känner jag mig ha vingar. Jag är blott en svag kvinna och jag kan erövra världen!"
(Hemmen i den nya Verlden 1853-54)

P.S. "Du har läst Hertha; åtminstone har jag tillsagt att boken skulle sändas dig. Den är en bok för vilken jag näppeligen väntar nåd av någon svensk man, men om någon, så är denne Du. Ty du har nog förstått att Herthas klagan och kval är min egen själserfarenhet, att Hertha är mitt första men icke mitt sista ord i min frihetskamp för mitt kön."
Ur brev till P.J. Böklin (973 KJ)
Lausanne 13-16/2 1857

"Vad du skriver mig om anfallen på min Hertha förvånar mig icke. De har varit mig, i allo, väntade. Vad som varit mig oväntat och som på sätt och vis förvånat mig är den egna, underliga glädjekänsla som jag erfarit därav; jag vet mig aldrig erfarit något dylikt. --- Känslan att veta mig ha skrivit, icke för att behaga människor, nej i fullt vetande att misshaga de flesta, att ådraga mig bitterhet och ovett; att ha därvid lytt påtryckningen av ett mäktigt inre bud och ej frågat efter något annat, förklarar till en del, men ej helt, denna känsla av frihet och fröjd.
Icke att jag i allo är nöjd med Hertha; långt därifrån. Jag känner att denna bok lider av några överdrifter och formfel rätt betydliga. Mina mångahanda praktiska bestyr och omsorger under senare året i Stockholm hindrade mig att ägna tillbörlig tid och tanke åt mitt litterära arbete. Det fick bli som det kunde icke som det borde. Jag led ofta mycken inre ångest då jag skrev det. Men - nu har jag dock frid därmed i det väsentliga,*) och dessutom är Hertha mitt första, icke mitt sista ord i denna riktning.
*) därtill bidrar ock de brev jag fått från flera håll av allvarliga, sökande och kämpande själar, icke endast av kvinnor. Hertha är en växel dragen på framtiden."
Ur brev till Fredrika Svedbom (JK 976)
Geneve 22/4 1857

Herthas dröm

Det syntes henne att hon var en själ, nyss född på jorden. I gråstensberget vilade hon som i sin vagga. Hon såg sig själv såsom hade kroppen varit en genomskinlig, eterisk form för själen; och in i själen såg hon klart hjärtat, med dess underbara system av kamrar och ådror, genom vilka livet pulserade på röda, varma vågor, och djupt därinne brann en låga, som än steg, än sjönk, än syntes dunklare, än klarare, men tydligt strävade uppåt, såsom sökte den en friare rymd.

En klar källa sprang sorlande upp nära vid det höga trädets fot. Hon såg tre sköna, allvarliga kvinnor hämta vatten ur källan och begjuta trädet, som därvid tycktes grönska allt friskare. Svanor med glänsande fjädrar simmade sjungande i källan. Hertha såg människor komma och gå under trädets skygd, plocka av dess frukter och sedan jublande frambringa ädla och sköna skapelser, som de kallade sina verk. Hon såg härliga gestalter, stolta byggningar och de mest smakfulla prydnader framstå under deras händer; hon såg dem glädja sig över sina verk och åter och åter hämta krafter till nya av det härliga trädets frukter. Med klappande hjärta frågade hon:
"Vilka äro dessa?"
En röst svarade: "Dessa äro vetenskapernas och de fria konsternas dyrkare, och de som i skydd av livets och frihetens träd ägna sig åt de yrken, som förädla och glädja människornas hjärtan." Flera av dessa män tycktes ägna en särskild hyllning åt kvinnan. De avbildade hennes gestalt på mångahanda vis, de diktade sånger och höllo vackra tal till hennes ära, påkallande henne att försköna och lyckliggöra jorden.
Hertha kände lågan i sitt hjärta brinna högre och högre och den ingav henne att tänka: "O! att jag finge såsom en av dessa arbeta i det härliga trädets skugga, njuta av deras frukter och glädja människors hjärtan!"

Ovillkorligt vände hon sig österut åt den trakt, där hon sett solen uppgå och såsom buren på osynliga vingar svävade hon fram över jorden. Men plötsligt kände hon sin flykt hämmas, och en barsk röst ropade:

"Halt! Wer da?"

Hertha svarade: "En själ, som söker frihet, liv och sällhet för sig och många systrar!"

"Vad för något?" sade rösten, "en själ? Och du är ett fruntimmer? Bort därmed. Här i landet få icke fruntimmer ha själar. De räknas ej med bland befolkningen. Du får icke komma hit. Vänster om, marsch!",

"Vem är du?" frågade Hertha, "och vad rätt har du att befalla mig?"

"Vad rätt?" dundrade rösten. "Jag är en kejserlig stor Ukas och står på post för att intet kontraband må inkomma i landet."

"Men jag är intet kontraband", sade Hertha, "jag är blott en själ, som..."

"Resonera inte utan lyd", avbröt rösten, "eljest får du arbeta i Sibirien. En kvinnlig själ, som söker frihet, är det argaste kontraband i världen."

"Låt mig blott tåga fritt genom ditt land, o store Ukas; jag vill ej stanna där, jag vill längre österut, dit där solen uppgår!" bad Hertha.

"Du är en hövlig person", sade ukasen mildare, "och därför, fast du ej får fara fritt genom mitt land, så vill jag låta dig se en syn österut, som kan bota dina frihetssvärmerier." Och han lät henne se genom ett stort synglas öster ut ända till Kina, där icke blott kvinnornas själar men även deras fötter äro bundna, och överallt på jorden emot solens uppgång såg hon kvinnorna förtryckta och ringaktade, då de ej blevo fruktade såsom tyranniska och hämnande makter, vilket stundom hände, då de med våld brutit sina bojor.

"Vad hava de gjort?" frågade Hertha, "för att så behandlas."

"Vad går för nöd åt dem?" svarade ukasen, "de ha det så gott som de förtjäna och behöva. Ja, i mitt heliga land, ändå mycket bättre. Här ha fruntimren det riktigt överdådigt gott. De behöva ej skatta till kronan såsom själar, och de få ärva en fjortondedel i boet efter sina anhöriga. Därtill få de kläda sig granna och prata om lappri så mycket de behaga, blott att de äro lydiga och inte vilja flaxa för högt. Hör flicka! Du ser bra ut och jag tycker om dig; stanna här och du skall få bli en rik bojars trälinna. Kom, du skall få det gott!" Och den store ukasen fattade Herthas arm.

Stolt och förfärad slet hon sig lös och flydde, i det hon slungade en blick full av förakt på den store ukasen. Hon flydde norrut, ty hon såg ljus glimma och hörde glädjesånger ljuda vid ishavets stränder. Det var vilda nomadfolk, som drogo omkring på dess ödsliga tundror och genom dess stela urskogar. De höllo nu sina marknader och bröllop. Hertha såg männen tumla och slåss såsom under rus, till dess de föllo omkull på snön och somnade. I hyttan omringade kvinnorna bruden och gåvo henne dricka och drucko själva ur en bägare under skratt och stoj.

Hertha frågade dem: "Ären I fria och lyckliga?" De svarade: "Vad är frihet? Är det något slags brännvin, så giv oss därav, att vi må ge åt våra fäder och män, så att de icke misshandla oss. Giv oss det, så att vi också må känna oss sälla. Eljest -- lycklig den, som dör i sin tredje natt. Vi äro födda till träldom."

Nordanvinden brusade fram över fältet och bröllopsscenen försvann i ett moln av yrande snö. Sedan blev det lugnt och norrskenen dansade en fackeldans kring polkretsen, så där var ljust som den ljusaste dag. Och vid dess sken såg Hertha flockar av män och kvinnor, som drogo omkring klädda i skinn med sina renhjordar och hundar. Men överallt bland dessa vilda horder voro kvinnorna männens tjänarinnor och deras likar blott i stunder av rus och slagsmål. Stundom, likväl blevo de till häxor och kallades då "kloka" och blevo fruktade och åtlydda, ty deras kraft var stor i att tillfoga ont och hämnas, och deras blick, som kallades "den onda blicken", hade makt att slå med olycka både människor och kreatur. Med en rysning vände Hertha sig bort från dessa folk och trakter, och åter svävade hon över jorden, men nu mot söderns varma länder.

Hon såg en annan himmel än nordens stränga, en skönare, yppigare jord full av blommor och frukter. Luften var ljuv som den ljuvaste godhet, källor sprungo, musik tonade, allt syntes svälla av levnadsfröjd. Det var i en stor trädgård nära en stor stad, som hon befann sig.

"O!" tänkte Hertha, "här måste människorna vara fria, goda och lyckliga, här torde jag finna frihet för mig och mina bundna systrar."

Då nalkades henne ur den stora staden några myndiga och mörka personer och sade:

"Du talar om frihet. Du är en misstänkt person. Vad vill du här?"

Hon svarade: "jag söker friheten för mig och mina systrar! -- -- "

De myndiga herrarna sågo på varandra och logo, som om de velat säga: "Hon är rubbad till sina sinnen." Och de sade åter till henne: "Vad är det du vill?"

Hon upprepade sitt svar.

De frågade: "Är du rik?"

Hon svarade: "Nej. Min själ och min vilja äro min enda rikedom."

De svarade: "Då är du en toka. Gift dig, om du det kan, eller gå in i ett kloster."

Hertha svarade: "Nej, jag vill leva och arbeta i frihet och oskuld för det mål, mig är givet."

De sade: "Ingen frihet är oskyldig; minst hos kvinnor. Det vilar en gammal skuld på ditt släkte. Och i alla fall, du är en farlig person, ty du talar om frihet, och du kommer från ett land, där friheten av ålder slagit rot och vuxit till ett stort träd, som det säges, och där kvinnorna lära mer än en gång kämpat för landets frihet, alltså, du får ej gå lös här."

"Ack!" tänkte Hertha; "de veta ej, huru litet kvinnorna äro fria i mitt land!" Men hon sade intet, ty hon ville ej skämma ut sitt eget lands lagar.

På en gång hörde hon ett stort rop: "I kloster, i fängelse med tokan, med frihetssvärmerskan!" Och en flock svartklädda män fattade uti henne och drevo henne framåt mot en stor, mörk byggning med små förgallrade fönster. Fruktan och vrede gjorde henne stark, hon slet sig ur deras händer och flydde; lågan i hennes hjärta flammade högt och bar henne bort, bort till dess hon ej mera hörde de hotande, hånande ropen. Då stannade hon och såg, att hon kommit ut ur den stora staden, vars rök uppsteg på avstånd. Trött satte hon sig ned på en sten, men kände sig så ensam och övergiven, och så bedrövad över människors hårdhet och den förbannelse, som vilade över hennes kön, att hon begynte bittert gråta.

"O", tänkte hon nu: "Jag vill vända mig till de lärda och visa på jorden och fråga dem, hur den förbannelse kan lösas, som jag och mina systrar (och även dessa förvillade varelser, som nyss voro här) underligga, och som vanställer hela vårt liv och vårt väsen. Säkert skola de veta det, och säkert vilja de säga mig det, och jag vill då leva och arbeta därför var dag och var timma av mitt liv." Lågan i Herthas själ lyfte henne åter och lät henne sväva fram över jorden till det land och folk, som var av alla på jorden det mest lärda och djupsinniga. I det landet talade man tyska. Där var just nu en stor generalförsamling av lärda och visa män, och den hade delat sig i tre kamrar, som var hade sin viktiga vetenskap att sköta, och de hade nu där, som bäst, sina rådslag.

I den första kammaren avhandlades en viktig fråga om "Thersites skägg"; ty de lärda tolkade på olika sätt de ord, med vilka Homer talat därom, och de voro nu så ivriga i tvisten, i sina bevis och motbevis, att de voro hart nära att komma i luven på varandra, allt om Thersites skägg. Det var just i denna stunid som Hertha anmälde sig och bad om inträde och gehör.

"Vad är hon? Vad vill hon?" frågade de lärda.

"Hon säger", svarade vaktmästaren, "att hon är en människa, som söker befrielse för en förtryckt del av mänskligheten."

"Vad är det för slag?" sade de lärda, med förnäma ristningar på huwdet, "vad angår det oss? Huru vågar hon komma med sådana alldagssaker till en församling, sysselsatt med Thersites skägg? Det var höjden av dumdristighet och taktlöshet. Visa ut människan! Här får hon ingenting."

Avvisad här, gick Hertha till nästa kammare och klappade på dörren. Där inne avhandlade man just då med största intresse svansen på en nyss upptäckt råttart, samt matsmältningsprocessen hos ett slags infusionsdjur, och man var så upptagen och så intagen av dessa nya upptäckter, att man på Herthas ansökan otåligt svarade: "Vi ha icke tid med själar. Vänd er till lagstiftare och statsmän."

Hertha gick vidare till nästa kammare, där statsmän och lagstiftare sutto i rådslag. De höllo som bäst på att avhandla en punkt i "de fyra punkterna" av den orientaliska frågan och fäktade därunder i luften med tusentals skrivpennor. På Herthas ansökan läto de svara, att de hade att göra med världsviktigare punkter och hade icke tid att befatta sig med fruntimmerssaker. Man bad henne att därmed "gå till fruntimmerskammaren".

"Ja", tänkte Hertha, i det hon vände sig bort från männens församling, "jag vill gå till landets ädla och tänkande kvinnor. De skola kanske bättre fatta min frågas vikt."

Så kom hon till en stor församling av vördiga matronor; de sutto alla och stickade strumpor.

"O mödrar!" tilltalade hon dem, "för era döttrars skull hjälpen mig att lösa förbannelsen, som vilar över vårt kön och hindrar oss att uppnå vårt mål och vår fulländning!"

Matronorna svarade: "Vad kommer du med? Vi ha våra hushåll, vår männer och barn att sköta. Våra döttrar lära sig språk och musik och fruntimmersarbeten och hushållssysslor. Vi ha nog att sköta. Gör oss icke omak med dina bekymmer!"

"Finnes då ingen i världen", sade Hertha förvånad och smärtfullt, "som kan förstå mig och mitt syfte, som vill hjälpa mig att befria bundna och fängslade kvinnosjälar?!"

"Gå till Frankrike!" svarade matronorna. "Fransoserna äro de artigaste män i världen och tycka om revolutioner. Försök där. Men bättre vore dig att sitta hemma och sticka strumpor. Däremellan kan du ju gå i kyrkan samt besöka föreläsningar!"

Herthas tanke och själ flyttade henne hastigt till Paris. Men där var ett så förskräckligt buller och sorl, att hon höll på att bli alldeles bedövad. Där var en stor världsexposition och alla människor strömmade dit. En del av folket sjöng: "Vad skola vi äta och dricka, vad skola vi roa oss med?" Och en annan del höll rådslag, om huru man bäst kunde förstöra varandra. Ja, man hade utnämnt en kommitté för att utfärda belöningar åt de män, som påfunnit skjutgevär eller andra förstörelsemaskiner, vilka på möjligast hastiga tid kunde förgöra största möjliga antal människor. Och man var nu där i begrepp att belöna en person, som uppfunnit en slags exploderande jättebomb, som kunde i ett nu göra hela bataljoner grenadjärer blinda. Man var i stor entusiasm över detta påfund och ämnade låta prägla en medalj över dess uppfinnare, för att göra honom odödlig. Man var vid så gott humör inom denna församling, att man tillbjöd Hertha att göra henne till medborgarinna i Franska samhället, om hon ville subskribera till medaljens präglande. Men då Hertha nämnde sitt ärende, svarade herrarna leende, att det var en helt annan "affaire", att de icke nu hade tid med den. Men de bockade sig och bedyrade, att "damerna styrde världen; att de voro allsmäktiga genom sina behag", och så sprungo de ut att hurra för drottning Victoria, som nu gjorde sitt intåg i Paris. Och allt folket i Frankrike drack brorskål med engelska folket och skrek: "Vive l'Angleterre!"

Då kom Hertha ihåg, att hon alltid hört England nämnas som frihetens och människokärlekens rätta hemland, och hennes längtan och lågan i hennes hjärta förde henne dit.

När hon kom dit, kände hon sig styrkt och upplivad, ty där var en mäktig allmän anda i det landet, som kändes överallt som en frisk vind, och hon såg det härliga frihetsträdet, med de gyllene frukterna, växa där större och kraftigare än någonstädes på jorden.

Och här såg hon den store John Bull stå mitt ibland en ofantlig folkmängd, delande ut order och arbete; däremellan tittade han i en fransk ordbok och upprepade glosor därur, ty han hade nu blivit mycket god vän med uppsyningsmannen över fransoserna, som de kallade kejsare, och ville lära sig säga artigheter på hans språk. John Bull såg så praktisk och så jovialilsk ut, att Hertha fattade mod att tilltala honom och sade:

"Gode sir! Hjälp mig att befria mig och mina bundna systrar!"

John Bull svarade: "Je suis charmé!... Jag är en frihetens kämpe, och en stor ladies man, but ... but... Vi ha så mycket att göra med orientaliska kriget; vi hålla som bäst på att tillverka en stor bomb, en jättebomb, miss, som, när den exploderar, skall kunna forgifta en hel stad genom stank. Det blir en stor sak, en mycket stor sak! Detta är en stor tid, miss, för mänskligheten, och om ni och era systrar vilja komma hit och hjälpa stöpa kulor eller ock ge lektioner i franska språket, så..."

Hertha svarade: "Det kunna vi ej. Men förhjälp oss till vår rätt och vår frihet som människor, så skola vi tjäna er på annat sätt; vi skola hjälpa er att skapa frihet, frid och fröjd på jorden."

"Frid?" utropade John Bull, "jag vill icke nu ha frid, utan krig!"

"Krig mot förtryckaren är gott och rätt, och fria folks förbund i denna kamp är en härlig syn!" svarade Hertha, "men vi kunde även under kriget förbereda fridens rike! -- -- "

"Det har jag inte tid att nu hjälpa er med", sade John Bull otåligt, "jag måste tänka på det orientaliska kriget. Parbleu! ... Adieu miss. Gå till min halvbror Jonathan, som bor där borta över havet, han har tid med sådant där, och han har många underliga påhitt och funderingar. Eller hör! Jag vill ge er ett bättre råd. Gå till Rom. Där är nu en stor församling av biskopar och andliga män. Tala med dem. Veta de ingen råd för er, så vet icke jag De sitta med bibeln framför sig hela dagen och sova på den om natten. De böra kunna svara på alla frågor. Good bye, madame!... Comment vous portez vous? Tres bien je vous remercie!..."

"Rom, det eviga Rom!" tänkte Hertha, och lågan i hennes hjärta flammade högre vid tanken på allt det stora, som levat där, allt det sköna som ännu levde där. "Ja", tänkte hon, "jag vill dit, jag vill kasta mig till de andliga männens fötter och bedja dem lösa förbannelsen, som binder mig och mina systrar."

Hon såg Alma Roma och de andeligas stora Concilium, stolta gestalter och blickar. Och de hade där en stor högtidlighet och Hertha hörde dem säga:

"Härefter skall hela kristenheten dyrka jungfru Maria som ett gudomligt, övernaturligt väsen, ty den heliga ande har befallt det genom sin överstepräst, Pio Nono."

Och de förordnade en stor fest till den gudomligas ära och det vart ett stort jubel.

Hertha hörde detta med förvåning, men hon gladde sig likväl däröver och sade, i det hon böjde sig djupt inför de vördiga herrarna: "I haven upphöjt en jordisk kvinna högt över levande och döda; säkert skolen I då förhjälpa hennes systrar, kvinnorna på jorden, till deras timliga och eviga rätt. Säkert skolen I giva dem jämlik rätt med männen att söka frihet, arbete och sällhet."

"Vänta lite!" utropade de andliga männen, "det är en helt annan sak. Låt oss se, vad det står skrivet!" Och de begynte bläddra i biblarna, som de hade framför sig, och slogo upp ett ställe och läste högt:

Det står skrivet: "Din vilja skall dinom manne undergiven vara, och han skall vara din herre."

Då flammade lågan upp i Herthas själ och ingav henne att säga:

"I sägen icke hela sanningen. I talen ur det gamla testamentet, men jag vet att det finnes ett nytt, och att där står, att kvinnan blivit frigjord, och att man och kvinna aro lika fria i Kristo. Jag vet ock att där står skrivet, att "de som varda värdiga till uppståndelsen ifrån de döda, varken taga hustrur eller givas man, ty de varda lika med änglarna, och äro Guds barn". Och vi bedja ju alla dagar, att Guds vilja måtte ske på jorden, som redan sker i himmelen! I Kristi tjänare och ståthållare, varför sägen I mig icke hela sanningen?"

Nu upphov en av biskoparna, en frisinnad man, sin röst och sade: "Den unga kvinnan har rätt, och vi ha alla haft orätt emot henne. Den, som Kristus kallat moder och syster och talat förtroligt med, och uppenbarat sig för, hon är sannerligen därigenom frigjord, och hennes vilja bör icke vara undergiven någons, utom den högstes, och hon bör vara fri att bli allt det, som Gud kallat henne till. Låt oss stifta rättvisare lagar för henne, än människornas stadgar hittills varit det, på det att vi må befordra Guds rikes ankomst på jorden, såsom det är i himmelen."

Men alla de övriga biskoparna och andliga männen förgrymmade sig, uppreste sig emot honom och kallade honom en hemlig protestant, en nyhetskrämare och visionär. När sorlet åter saktade sig, bad Hertha att få säga några ord. Men de andlige ropade med allvarliga och stränga röster: "Kvinnan tige i församlingen!" Och de räckte ut sina herdestavar över Hertha och böjde henne ned till jorden.

Ångest och en ädel vrede lät lågan flamma högre i hennes hjärta och ingav henne att nämna ett stort och heligt namn, frälsarens namn. vid ljudet av det namnet lyfte sig de nedtryckande stavarna hastigt, så att hon ej kände dem mer. Hon nämnde det åter, och en osynlig hand reste henne upp och stärkte henne såsom med magisk kraft. Hon nämnde det än en gång med styrka, och hela den ståtliga församlingen i kardinal- och biskopskåpor bleknade bort, sjönk samman som en falaska och försvann. En manlig gestalt, full av majestät och mildhet, vandrade ensam fram över jorden, upplyftande allt, som där låg nedböjt eller förtrampat, slaven, kvinnan, fången, de fattiga och förkrossade, så vandrade han, under det ett ljust sken spred sig från hans grå mantel, till dess han försvann vid horisonten. Och rymden var öde och tom.

"O!" tänkte Hertha, "det var befriaren. O, att jag kunde finna hans rike; där vill jag bliva och arbeta, som den ringaste av hans tjänarinnor."

Och längtan och kärlek lät henne åter sväva framåt över jorden, åt den trakt, där hon sett befriaren försvinna.

Men därunder hörde hon en kör av kvinnliga röster likt en sakta vind resa sig från jorden klagande:

"Hans rike finner du ingenstädes på jorden. Ingenstädes ännu har rättvisan banat väg för kärlekens fulla uppenbarelse. Ingenstädes ännu ha människorna följt befriarens lära. Vi måste ännu länge bedja: 'Tillkomme ditt rike!' Bed med oss!"

"Ja, jag vill bedja och -- dö!" tänkte Hertha, och det tycktes henne, att allt hopp slocknade inom henne, och att hennes liv skulle sluta. Hon kände sig trött att leva.

Nu uppträdde för hennes inre syn bilden av hennes hemland. Hon mindes de grå, mossbeklädda bergen, det gamla, evigt gröna frihetsträdet. Urdabrunnens sorl och svanornas stridbara sånger. Väl visste hon, att där, i hennes fädernesland, kvinnorna voro mera förtryckta och berövade självständighet än i andra kristna länder, men ändå, det var hennes fosterland, och ett land rikt på stora och ädla krafter. En outsäglig längtan fattade hennes själ och förde henne hastigt tillbaka dit.

Hon såg dem åter de mossbeklädda urbergen och hörde fjärran från suset av det väldiga världsträdets grenar, och hon hörde den viskande rösten därur:

"Lyssna till det trädets susning,
vid vars rot ditt bo är fästat!"

Och där vid trädets fot, men ack, så långt, så långt ifrån henne, såg hon de höga, allvarliga nornorna sitta vid Urdakällan och tyckte sig höra deras röster i det stora trädets sus, sägande:

"Den är för de hjältemodiga,
de som ha syn,
och som redligen kämpa för denna.
Fråga ej människor.
Följ den inre rösten.
Vaka och bida.
Endast bliv värdig.
Framhärda i vilja.
Stunden skall komma.
Synen skall seger vinna."

Och det syntes Hertha, att hennes själ förvandlades, och att den uppåt strävande, längtande lågan därinom antog en annan natur. Den hade längtat att värma och välgöra; nu ville den blott straffa. Hon själv var förvandlad till ett farligt väsen, som spridde omkring sig förstörelse. Lågan i hjärtat spridde sig genom alla hennes lemmar och allt, vad hon vidrörde, antändes därav. Hennes hand hade blivit en glödande brand. Hon lade den på sitt fädernehem och vilda flammor utbröto. Hon såg dem växa högt och sprida sig åt flera håll, antändande allt fler och fler hus. Hon hörde klockornas klämtande, larmtrummans virvlar, folkets rop och larm skränet av iskärror och eldsläckningsanstalter. Med vart ögonblick tilltog bullret, och hon hörde viskas i sitt öra: "Mordbrand! Mordbrand!" En onämnbar ångest bemäktigade sig henne, ty det tycktes henne, att detta allt var hennes verk. På en gång uppstod hos henne så, som det ofta sker under svåra drömmar, tanken: "Det måtte vara dröm!" Hon sökte att vakna, kämpande häftigt med drömanden, som höll henne fången, lyckades slutligen och -- vaknade.

Ur Hertha eller "En själs historia", 1856

Fredrika på Cuba
Efter att ha levt och rest i en stor del av Amerika från ankomsten till New York den 4 oktober 1849 till slutet av januari 1851 beslöt Fredrika Bremer att besöka Cuba. Den 28 januari avreste hon från New Orleans med passargerarbåten "The Philadelphia". Hon hade bestämt sig för att framför allt studera slavarnas förhållanden på Cuba. Hon hade fått höra att de behandlades annorlunda där än i Amerika. På Cuba kunde en slav köpa sig fri från slavägaren. Hon kom att stanna på Cuba i nästan tre månader. Sista brevet därifrån är till den danska änkedrottningen Carolina Amalia, som i ett långt, utförligt brev får sig till livs författarinnans erfarenheter i Amerika och på Cuba. Som avslutning på årets firande av Fredrika Bremer 200 år arrangerade Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier tillsammans med Omnia Resor och tidningen Vi en resa till Cuba från 26 oktober till 6 november 2001. Den var avsedd som en resa i Fredrika Bremers spår som hon beskriver i sina brev, publicerade i "Hemmen i den nya verlden", 1853-54. Resan blev snart fullbokad och av de 55 entusiastiska resenärerna var det endast tre som senare avbokade resan, förmodligen med tanke på vad som hänt i USA den 11 september. Vi flög med Air France via Paris till Havanna, där vi bodde på hotel i fem dagar för att besöka de platser som Fredrika beskriver. Höjdpunkten blev nog för oss avtäckningen på ett hus i Gamla Havanna av en bronsplakett med Fredrika Bremers bild i relief och med en inskription på spanska som säger att hon, 'den berömda svenska författarinnan, kom till Cuba den 31 januari 1851', att "hon bodde i detta hus, som då var ett gästgiveri och att hon där besöktes av sopranstjärnan Jenny Lind". Sveriges ambassadör på Cuba, Eivor Halkjaer höll tal, och stadshistorikern och regeringsmedlemmen Eusebio Leal, som i flera år tillsammans med den svenske socialantropologen Tore Håkansson verkat för att få minnesplattan uppsatt, framhöll den stora betydelsen av Bremers beskrivningar av hus och platser i Gamla Havanna och inte minst hennes teckningar av dessa.

På en mottagning på ambassaden fick vi träffa några kubanska författare och universitetsprofessorer som alla kände till Fredrika Bremers vistelse på Cuba 150 år tidigare. Hennes betydelse som amatörantropolog och botanist genom detaljrika skildringar i text och bild från Cuba framhölls såväl som hennes kamp för kvinnorna och mot slaveriet.
Under dagarna i Havanna promenerade vi på Gamla Havannas torg och gator, beskrivna av Bremer: Malecon-promenaden med hamnen där Fredrika anlände, Morro--kastellet med sin fyr, Plaza de Armas från 1500-talet omgiven av palats från kolonialtiden, där hon gick sina promenader, barockdomkyrkan, som hon fann "vacker och ljus, ehuru ej stor", och vars många tavlor av italienska konstnärer hon beundrade. Vi promenerade på den praktfulla "El Paseo de Isabel II" med sina kungspalmer, som Fredrika och Jenny Lind for genom i en volante (ett tvåhjulsekipage där kusken satt på hästen som drog vagnen).
Vår sightseeing i två bussar tog oss en dag till det moderna Havanna, byggt före och efter revolutionen 1959, med höga hyreshus, enormt stora hotel som Hotel National de Cuba, byggt redan 1930, andra från 50-talet i amerikansk monumental stil. Vi stannade till vid Plaza de la Revolución för att fotografera statyn över skalden José Martí, den gamle nationalhjälten från 1890-talet och bilden av revolutionshjälten Che Guevara på inrikesministeriets fasad.
Från Havanna gjorde vi en utflykt till Serro där Fredrika bodde en vecka hos en tysk-amerikansk familj, vars hus fanns kvar och nu var en skola. I ett par brev därifrån till systern Agathe är Bremer överförtjust i den lilla byn, dess vackra natur med träd och blommor, dess stjärnhimmel, den ljuva brisen, dofterna, fjärilar och fåglar -allt och alla beskriver hon i detalj även om hon ej vet namn på dem alla. Det är detta som vi sentida resenärer upplever, det behagligt varma klimatet, prunkande träd och blommor, den tropiska ljumma natten. Det är här som Fredrika för första gången upplever negrernas, de frigivna slavarnas musik och dans. Vi kommer att konfronteras med musik, sång och dans på restauranger och på vårt hotell i turistorten Veradero, där vi bor under resten av resan, och där vi får uppleva orkanen söndagen den 4 november, dagen före hemresan.
De stora rörsocker- och kaffeplantagerna som Fredrika besökte har blivit socialiserade och därmed ännu större. Vi besökte en där ruinen av slavägarens hus fanns kvar. Det var där som Fredrika när hon vaknade på morgonen kunde höra piskan vina över de stackars slavarnas huvud och kroppar. Men där hon också fick njuta av slavarnas trummor och dans förda av Carlo Congo, som hon avporträtterade.
Vi besökte Matanzas, dit Fredrika kom från Havanna, "flög", säger hon, med järnväg - den gamla stationen finns kvar. Vi beundrade Yumoridalen, så vackert beskriven och tecknad av Fredrika. Vi åkte med en liten färja på Canima- floden, vi besökte Cardenas med sina kaffeplantager och den närbelägna platsen där slavarna 1846 gjorde uppror, som Fredrika Bremer noterar grymt slogs ner av den spanska regeringen. Ett monument har uppförts på platsen med namnet "Triumvirato".
Cuba är för Fredrika Bremer både paradis och helvete. Paradiset är det tropiska klimatet, palmerna, ceiban med sin parasitväxt, tamarinder, acacia- och mangoträd, hibiscusblomman, orkidéer, kolibri-fåglar, nässelfjärilar, Södra Korset , cucullos, de kubanska eldflugorna. Helvetet är slavarnas vardag med hårt dagslångt arbete med piskan över sig.
Vi, resenärer i Bremers fotspår upplevde hennes Cuba-paradis men såg intet av den tidens helvete. Vi mötte endast lojala kubaner som, fastän deras levnadsstandard ej är västvärldens, är oerhört stolta över Fidel Castro som befriade dem från den korrupte Batista, gav dem fri skolundervisning, sjukvård, barn- och äldrevård. Dagens amerikanska embargo och Sovjetunionens kollaps har uppenbart orsakat en kännbar ekonomisk förlust. Deras hopp står till en framtid med en ökad turistnäring.

Ingrid Claréus
(Parnass Nr I / 2002)

Fredrika Bremers plakett i Havanna, avtäckt 30/10 2001 kl 15.00

Texten:
Fredrika Bremer
(Turku, Finlandia, 1801-Estocolmo, 1865)

El 31 de enero de 1851 llegó a Cuba la
reconocida escritora sueca Fredrika Bremer

Residió en este edificio, entonces "Casa de
Hospedaje", donde fue visitada por su
coterranea, la estelar soprano Jenny Lind.

Sensible y delicada supo penetrar en la alma
cubana, comprender su reclamo independentista
y denunciar la ignominiosa esclavitud.
Defendió los derechos de la mujer y amó la
naturaleza de esta isla que identificó con el
paraíso.

Quede constancia de nuestro afecto y gratitud a
la extraordinaria y fraternal viajera.

( FB, Åbo, Finland, 1801 -Stockholm, 1865)
Den berömda svenska författarinnan Fredrika Bremer anlände på Cuba den 31 januari 1851.
Hon bodde i detta hus, då gästgivarhuset, där hon besöktes av sin landsmaninna, sopranstjärnan Jenny Lind.
Känsligt och försynt sökte hon tränga genom den kubanska själen, förstå dess krav på självständighet och fördömma det vanhedrande slaveriet.
Hon försvarar kvinnans rättigheter och älskar denna ös natur som hon jämför med paradiset.
Hon förblir evigt i vår beundran och tacksamhet denna enastående och broderliga resande.

övers. I. Claréus

Fredrikas älskade Musa
När Fredrika Bremer första gången smakade på en banan under sin resa i Amerika 1850 var hon föga entusiastisk: "Den har en fin, söt, något fadd smak, är till skapnad lik våra gula frögurkor, till färg melonen, och till kötten äfvenså, men är mindre saftig. Det föreföll mig som om jag bet i såpa. Jag tror ej vi blir särdeles vänner, bananfrukten och jag". Men det skulle inte dröja länge förrän banan och ett glas mjölk är hennes bästa mellanmål: "Jag tror jag kunde lefva blott av den och av bröd, nb av svenskt knäckebröd" 1)

Ett drygt år senare, när hon besöker den lilla byn Cerro utanför Havanna, förundras hon över bananväxtens märkliga blomma. Hon tecknar av den, färglägger, och skriver ett brev till systern Agathe den 12 februari 1851 2): "Du ser bananträdet - ett lågt träd med palmlik krona ... av långa (två á tre alnar) breda, ljusgröna, sammetsmjuka blad, som böjer sig och svajar graciöst för luftens fläktar. Dessa ... sliter lövet på båda sidor om den kraftiga bladnerven eller senan i många delar, varför bladet ofta ser trasigt ut. Det behåller dock under trasorna alltjämt sin behagliga mjukhet, sina vackra rörelser.
I bladkronans mitt skjuter en knopp upp på sin stjälk. Den liknar en mycket stor, grön blomknopp. Den skjuter hastigt upp, blir lika hastigt alltför tung för sin stjälk, som böjer sig under dess tyngd. Knoppen hänger nu nedåt stammen och växer i storlek ungefär som en kokosnöt. Dess form är lik en törnrosknopp, och den har en mörk gredelin färg...

Nu skall du få se! En av knoppens yttre blad, eller bladskärm, lösgör sig därifrån, eller öppnar sig sakta i toppen och du ser dess inåtvända sida stråla i den grannaste cinnoberröda färg. Ur dess djup ser du, tätt slutna i rad, sex eller sju små ljusgula figurer titta fram, icka olika små kycklingar...

Bladskärmen öppnar sig mer och mer för ljuset och luften och de små ljusgula kycklingarna tittar fram allt mer och mer. Så småningom skiljer sig bladet med sin lilla familj helt från knopphuvudet och det blir ett stycke bar stjälk emellan dem. De små kycklingarna gapar nu med ljusgula blomnäbbar och räcker ut sina tungor.. . för att dricka solen och luften... De börjar kråma sig, böjer ut sina bröst, och vänder sina huvuden alltmer och mer uppåt. De vill vara för sig själva, de vill se solen, de behöver ej mer det gamla taket. Då lösgör sig bladet, det vackra, moderliga bladet och faller ner på marken... Man skulle kunna säga att en droppe blod från ett varmt modershjärta hade utgjutit sig där. Ungarna, kycklingarna (som är tuppar och hönor på samma gång) bröstar sig nu helt stolt och med bröstet vänt utåt, ryggen inåt, huvudena i vädret och näbbarna likaså, reser de sig upp, omgivande stjälken likt en krans, där de om en á två veckor mogna till den ljuvliga bananfrukten och skäras av knippvis.

Hela det tunga, mörkt purpurfärgade knopphuvudet är en tät förening av sådana blad-hylsor omslutande sådana ungar. Så lösgör sig blad efter blad och faller av, så växer kull efter kull av fruktungar, till dess den tjocka stjälken är fullsatt - av deras kransar. Men alltid återstår ännu en god del av knopphuvudet, som aldrig hinner utveckla hela sin inre rikedom under det år som bananträdet lever. Ty det lever och bär frukt endast ett år och dör sedan. Dock ger det dessförinnan liv åt en stor familj av små telningar, som växer upp vid dess fötter och av vilka de äldsta är färdiga att blomma och bära frukt då moderträdet dör.

Och detta är historien om bananträdet Musa Paradisiaca, som det kallas i vändkretsens flora... Man har försökt att plantera bananträdet i södra delen av Nord-Amerika, där så många träd från främmande zoner trivs. Men bananträdet ville ej trivas där, dess frukt icke mogna. Det fordrar en jämnare, ljuvare värme. Det vill ej gå utanför vändkretsens paradisiska luft...."

Fredrikas sagolika berättelse är fullödig och har en sensuell lyster, men den är också botaniskt korrekt och detaljrik om man jämför med fotografierna och med följande sammandrag av Nationalencyklopedins text till uppslagsorden banan och bananer: Banan, Mu´sa x paradisiaca, är en odlad hybrid i växtfamiljen bananväxter. Den är en av de största örter som finns. Växten har underjordisk stam. Den upp till 10 m höga stjälken är egentligen en blomställning, omgiven av hoprullade bladskidor. Bladen är upp till 3-4 m långa och 50 cm breda; de flikas mycket lätt upp längs bladets sidonerver. Blommorna är enkönade; nedtill i blomställningen sitter honblommor, upptill hanblommor. Den stora axlika blomställningen, som sitter i toppen av stjälken, får färg av de kraftigt röda stödbladen. Allteftersom blomningen fortgår faller stödbladen av, och blottar de gröngula frukterna, Då frukterna mognar kommer de tunga bananstockarna att hänga alltmera ned, med resten av hanblomman i änden. Det kan finnas upp till 300 frukter i en fruktställning, som kan väga upp till 50 kg. Frukten mognar på 12-14 månader. Förökningen sker vegetativt med sidoskott. Bananväxten behöver ett tropiskt klimat med riklig nederbörd, näringsrik jord och vindskyddat läge.

1) Carina Burman: Bremer. En biografi. 2001. Sid 301
2) Fredrika Bremer: Hemmen i den nya världen. 1983. Sid 39 ff

Bo Lambert, text och foto.

Fredrika i Philadelphia

Adertonde brevet i Hemmen i den nya världen är daterat Philadelphia d. 23 juni 1850.
Fredrika Bremer lämnade Charleston, South Carolina med ångfartyget "The Osprey" (fiskgjusen) för färden uppför Delawarefloden till Philadelphia. Som medpassagerare har hon några spanjorer från Cuba som hon finner både i utseende och uppförande helt olika amerikanerna. Hettan på båten är "kokande" men Fredrika iakttar med nöje flockar av flygfisk och en stor valfisk.

Vid ankomsten den 15 juni möts hon av professor John Hart, redaktören av Sartainís Magazine, som fått ensamrätt att publicera allt hon skriver under Amerika-vistelsen.

Som vanligt när Fredrika befinner sig på ett för henne nytt ställe är hon väl påläst om ortens historia såväl som dess samtid. Hon har försäkrat sig om inköp av George Bancrofts History of the United States i tre volymer (som slutligen kom att omfatta tio band). Hon inte bara läste boken utan fick också träffa författaren i Philadelphia. Hans betydelse som historisk källa är uppenbar i FBs skildring av Amerika. Hon nämner honom åtskilliga gånger och citerar honom ymnigt.
Agathe får sig till livs historien om de första svenskarna, den svenska kolonien Nya Sverige 1638-55 vid Delawarefloden, om den engelske kväkaren William Penn som 1683 grundade kolonin Pennsylvania. Hon fortsätter med Nordamerikanska frihetskriget 1775-83 och beskriver sitt besök i Independence Hall där hon läser och beundrar Declaration of Independence från 1776. Hon lägger en krans på Benjamin Franklins grav och påminner om att Philadelphia var huvudstad 1790-1800.
Hon träffar flera kväkare, som hon kallar "negerslavarnas bästa vänner". Hon besöker stadens college, sinnessjukhus och fängelse.

På midsommardagen besöker Fredrika Old Swedish Church (Gloria Dei) som byggts år 1700.
På ett kväkarmöte träffar hon den kända kväkaren och feministen Lucretia Mott, äter middag hos henne och ritar hennes porträtt, innan hon den 26 juni fortsätter till Washington, DC. 

Fredrika Bremer-rummet:

American-Swedish Historical Museum i Philadelphia invigdes 1938 av Kronprinsessan Louise och Prins Bertil . Kronprins Gustav Adolf som insjuknat gav invigningstalet per radio från M/S Kungsholm. Grundstenen till museet hade lagts redan 1926 och blev färdigt i tid för firande av 300-års-minnet av svenskarnas landstigning i Delaware 1638.

Fredrika Bremer-rummet är enligt guiden "ett äreminne över en av 1800-talets mest betydande romanförfattare och förkämpe för kvinnans rättigheter". Rummets inredning och möblering som huvudsakligen bekostades av Fredrika Bremer-förbundet i Sverige, består av 1850-tals svenska möbler i björk. Vävnaden är komponerad av Märta Måås-Fjetterström och broderad i hennes ateljé 1938. En kopia av Södermarks porträtt från 1843 hänger över soffan. Här finns också Fredrika Bremers originalmanuskript till romanen Hertha, överlämnat i oktober 1944 som en gåva från Mrs Ormond Rambo. Manuskriptet såldes 1858 i Stockholm och hamnade snart i Amerika.

Fredrika Bremer-forskare med fokus på romanen Hertha som Greta Wieselgren och Åsa Arping har noga studerat manuskriptet på plats. Wieselgren för sin bok Fredrika Bremer och verkligheten. Romanen Herthas tillblivelse, 1978. Arping för en kommande vetenskaplig utgåva av romanen Hertha.

Förutom Fredrika Bremer hedras Jenny Lind och John Ericson med rum på museet. Bland senare tillkomna rum tillägnade kända svenskar och finlandssvenskar märks Swedenborg, Peter Kalm och Carl Larsson.

I.Claréus

Källa: http://www.americanswedish.org/history.html

A Peace Alliance 

During a raging war in Eastern Europe (the Crimean war 1853-56) Fredrika Bremer bravely tried to unite Christian women of the world in a Peace Manifestation.

TO THE EDITOR OF THE TIMES

Sir, - You have kindly and liberally on two occations given publication to articles from me, and if I venture a third time to request of you such a service it is because, this time, I can hope that you will do it with pleasure, as no selfish motive prompts my request, but a better thing, which I will leave to you to judge.
The enclosed article will be published at the same time (the end of this month) in the papers of Sweden, Russia, France, Germany, and in the United States of America, and of couse I must above all things, wish that it may be published in England, whose tongue is now spoken over so greate a part of the globe. I wish it also because I know that no hearts and minds in the world will be more ready to respond to the proposal made in the article than those of the benevolent and
high-minded English people, and I wish, Sir, that it may be published by your paper, as I know that The Times is received as a sign of the times among all civilized peoples. May you receive favourable my request, and may God bless you, as you will thereby be an instrument to the advance of His kingdom on earth.I remain, Sir, with high esteem, yours truly,

FREDRIKA BREMER.
Stockholm, August 14.

THE TIMES, MONDAY, AUGUST 28, 1854

INVITATION TO A PEACE ALLIANCE
At a time like this, when the Powers of the West arm themselves against those of the East, and enter into a struggle threatening to spread, over several of the countries of Europe like a large bleeding wound, tearing men from their homes, leaving thousands of widows and fatherless children, destroying harvests, burning cities, filling hospitals, calling up bitter and hateful passions, laying shackles on commerce, embittering life in many thousand quiet, industrious families - a
struggle, the sorrowful effects of which possibly may be felt by most of the nations of the earth, - at such a time we have ventured a thought, a hope, that through women a peaceful alliance might be concluded, embracing the whole earth - an alliance opposing the direful effects of war, and contributing by united and welldirected efforts, under the blessing of God, to the development of a state of peace, love, and well-being, to come forth when once the terrors of war shall be over,
and the time of devastation has passed away. Since the beginning of this century charitable associations of women have been formed in the larger cities of most Christian countries, perhaps in all, though we do not know of their existence. They have worked, jointly or individually, for Christian purposes. Their aim has been to relieve, partially at least, the misery prevailing in the world, and to promote the coming of better times, especially by spreading the Word of God, by teaching and caring for children, by trying to call forth the energies of the poorer classes. Hitherto, these associations have acted mostly without connexion with each other, scarcely knowing of each other's existence. We know, however, by daily experience the powers
of association. United exertions to promote a common acknowledged aim strengthens the individual and increases the general amount of energy. It exercises a powerful attraction on those who stand indifferent, or otherwise isolated from the general movement, which thus grows in power and influence to an extent not to be calculated. Drops of water united
have formed the ocean, atoms united the universe. We wish, therefore, to propose that the associations of Christian women
formed in various places of the earth, humbly aiming to fulfil the law of love laid down by Christ himself, may hereafter enter into connexion with each other, and strengthen and extend their activity by united exertion and consciousness of a mutual aim. This aim we consider to be -Care of the destitute, under the following leading heads:
Caring for children by means of a Christian education, for families by exercising Christian influence, by the distribution of work and its just reward; For the sick and the aged, by affording them protection and help; For prisoners and other fallen fellow creatures, by compassionate exertions to raise them from their sunk condition. And, finally, by encouraging all institutions and means aiming to promote such purposes. We believe that, by a connexion between the many different associations all having these and similar aims, much more could be done than what is done at present. We believe and feel that we want the encouragement which would thus be afforded by reaping the fruit of each other's experience and example.

To be able to realize such an alliance we would propose, -

1. That there should be a committee in the capital of each country, which should enter into communication with all the different female societies of that land, gather all particulars relating to them and their work, and thus be able to take a survey of the whole.
2. That each central committee, being the organ of circulation for all other societies in that land, should, through its secretary, or some other corresponding member, communicate to the central committees of other countries the principal details of the work of female societies in its own, together with accounts of such industrial efforts or good institutions standing in connexion with the aim of the society that have arisen in their country.
3. That a printed circular containing these details may be sent, free of postage, at the end of every year, from every central committee to all those of other countries with whom they stand in communication. Without enumerating various countries, we venture to express our belief that there are not many on the earth incapable of taking part in such an alliance, partly because they profess to be wholly Christian countries, partly because in them Christian communities have risen here and there,
and continue to arise more and more, beautiful green spots in the middle of the desert.

We venture to hope that in the regions near the Pole, as well as in those under the burning sun of the tropics, in the old as well as in the new world, wheresoever one living spark of Christian love is glowing, there Christian women will unite with each other to alleviate the miseries of the earth, and plant seeds for the kingdom of God; and we hope and believe that these will not refuse us the hand of fellowship. We propose an alliance in the name of the Prince of Peace, extending its healing, regenerating influence over the whole earth - an alliance in which diversities of language, of national character, of climate, of custom, of Christian denominations, may be regarded as of little import in comparison with the aim, the language, the heavenly hope, the Lord and master we have in common. In these we propose to consider ourselves as having the same native country, as belonging to the same family, and,  whatever diversity of opinion there may be among us, yet to join hands as sisters, and recognize as our children and relatives all those, of whatever nation or denomination they may be, who are bereft and unhappy, and whom our care possibly can reach. Sisters, then, whom we do not know as yet, but in whose existence we believe and hope, here and there among the ancient kingdoms of Asia, the steppes of Siberia, or in the Imperial cities of Russia; sisters of the western countries of Europe, who have lighted and guided us a long time by your bright example; and you, sisters in that vast new land beyond

the Atlantic Ocean, whose homes we have just learnt to know as nurseries of all Christian virtues; and you, Christian women among the nations of Africa; Christian women in the isles of the South Sea; mild, loving
sisters, all over the earth, in whose existence we believe, though we have not seen you, whom we love without even knowing you - give us your hands! May the earth thus become encircled by a chain of healing, loving energies, which neither ocean nor event, neither discord nor time, can interrupt! Let us unite to form an alliance eternal as God's own being; for war shall come to an end, and »tongues shall cease, and knowledge shall vanish away, but charity shall not fail; charity abideth for ever.

We ought now to tell you who they are who thus address you. We are Swedish women, united for the care of poor orphans and destitute families in Stockholm, the capital of Sweden. We can rejoice in the cooperation of our Queen, and the humblest woman can join us, and, taking care of a family or a single child, rise to the dignity of its guardian angel on earth. We have recently entered into connexion with the societies of women, daily becoming more numerous, in different parts of this country, in order thereby to strengthen and encourage each other.

We are a little flock, and belong to a small nation, but we rejoice that from this nation have risen great men and benefactors to humanity. We are a little flock, but we rely on His word who has said - »Fear not, little flock, it is your Father's good will to give you the kingdom. It will be ours, if we believe in Him, follow Him, and obey His injunction, If thou lovest me, feed my lambs. There are times and circumstances which call upon us to follow the divine prescription, Let your light so shine before men that they may see your good works, and glorify your Father who is in Heaven. We obey this to-day. The not less divine, Take heed that you do not your alms before men, to be seen of them», we would take for our rule during our daily exertions for the good of the whole. Sisters, who acknowledge the same Lord, let us unite in His name; let us call forth every good gift and healing power He has given us; call them forth prayerfully, diligently to do His work more fervently than ever before. As far as the sun sends his rays and the free winds blow over earth may our peaceful messages fly like doves from land to land, from city to city, undisturbed by the bitterness of strife, so that the world may know that the God of Peace and Love is more powerful than the spirit of war, and that He calls us to be His servants. Each separately we are weak, and can do very little, but if, in the name of Christ, we unite our hands all around the earth and take it in our arms as a child, we may pray and hope that He will allow us at the end of time to come before our Heavenly Father, saying - Here we are with the children Thou hast given us. We close here with the desire and entreaty that the female societies of foreign lands who wish to reach us the hand of fellowship would, before the end of this year, let us know it, by sending letters (postfree) to the Ladies' Association at Stockholm for the Care of Children, addressed to the Lady Superintendent,

Fredrika Bremer.
Stockholm, Midsummer-day, 1854.